 |
|
Representativ
demokrati är otillräckligt. |
Foto:
RLC |
LEDARE
Till
människans förfogande
Demokratins
nödvändighet
Nyliberalism kom inte mycket längre än till friare
alkoholtillgång och längre öppettider på krogarna. Och på resan
fram till idag, hann de förskingra det solidariska
välfärdssamhällets tillgångar. Europa efterlämnar rånade
ekonomier och en ocean av skulder. Konsumtions- och
produktionssamhället blev i nyliberalismens tappning
mycket andefattigt. Kring drömmen om det demokratiskt möjliga,
står vägen ännu öppen till förverkligandet av demokratins
nödvändighet – om bara viljan infinner sig.
Paul Lindberg: |2013-02-01| Sveriges
invånare upplever säkert demokrati som en självklarhet. Men,
om vilket främlingsfientligt parti som helst kan
kalla sig demokratiskt så är självbilden mycket skev och
bedräglig. Bedömningen av den demokratiska självbilden i Sverige har mycket
mer att
önska. Vad är då demokrati, innerst inne? Ja, den frågan
behöver verkligen ta plats i debatten.
Hela
världen skulle nyliberaliseras, i enlighet med Riksbankens
ekonomipristagare Milton Friedman, trots hans öppna
människofientlighet, som helt grundades på republikansk
högerpopulism. Egoism blev den härskande ideologin.
I
den andan gjorde sig vilka högerextrema partier som helst till
exempelvis "demokratiska arbetarpartier", eller till
"nationaldemokrater", "nationalliberaler" eller
"sverigedemokrater",
fast de mer liknade fascistiska partier. De tog makt i
parlament och olika samhällsforum – det kom att likna 30-talet.
Den förste
extrempolitiker som använde den taktiken var Benito Mussolini,
och han lyckades, och som senare kopierades av Adolf Hitler. Detta är historia och
ett ovedersägligt faktum. Det gemensamma målet för dem alla var i första
hand bekämpandet av demokrati, fackföreningar, socialism, socialliberalism
och mångfald. Det var den autokratiska hegemonin i sig som hägrade och
utgjorde den bisarra drivkraften.
Dessa
partier har ofta haft den så kallade ledarprincipen som högsta ideal, där
partiet är allt, och som den enskilde medlemmen har att
underställa sig – i raka led och med okritiskt bifall till ledningen. Samma sak med de kommunistiska diktaturerna – "jag tycker
som partiet". Det fanns
givetvis kvalitativa skillnader mellan diktaturerna, men
resultaten blev detsamma: miljoner människor mördades. Idag är
det inte Hitler eller Stalin som är demokratins sabotörer, nej,
det är sådana som Silvio Berlusconi och andra reaktionära
nyliberaler
som förstör och demolerar demokratins premisser. För dem
gäller egoism som enda tänkbara ideologi – "arternas kamp". De spelar bland
annat ut den ena folk- eller samhällsgruppen mot den andra. Och medelklassen inordnas
under plutokratins intressesfär (ekonomins maktvälde, eller Mammon
om ni så vill).
DRÖMMEN
OM DEMOKRATI – OCH DEMONTERINGENS FASA
Det
talas allmänt om demokrati, men med svepande ordalag, när man
egentligen avser parlamentsmakten. Det talas
även om
parlamentarism när det många gånger handlar om odemokratiska
samhällsformer eller diktaturfasoner och hegemonisträvanden. Ett stort dilemma för demokratin
har alltid varit när fel slags människor sökt den hägrande
makten. De har låtit personliga särintressen ta för sig av
tilltvingade fördelar genom giriga excesser av olika slag.
Anders
Mellbourn, redaktör för Missionskyrkans tidning Sändaren och
tidigare chefredaktör och ansvarig utgivare på DN, har tagit upp demokratins problem med
en artikel i Förbundet Kristen humanisms årsbok 2012. Han inleder
med konstaterandet att "Politiska beslut av folkflertalet,
politikens primat som statsvetarna i Uppsala säger, är det som
gäller. Det är fortfarande en grundsyn värd att försvara. Men
som vi inte minst sett under 2012 på olika håll är det mer
komplicerat än så".
Maktutredaren
Olof Petersson skrev i sin uppsats Den försenade
demokratin (1990) att alla förutsättningar för demokratin var
uppfyllda redan under 1900-talets början, men att 1900-talet ändå
blev världskrigens, folkmordens och koncentrationslägrens tid. Om
detta refererar Mellbourn i sin artikel. Artikeln beskriver
kärnpunkten i demokratikomplexet, så som det kan se ut. Och från
Olof Petersson går Mellbourn direkt över till tiden efter 1945,
och kampen för demokratin och tiden därefter.
Kring
den ofullständiga demokratin är det många samhällsforskare som
lagt ned stor forskarmöda för att kunna ge förklaringar, men
också förslag till förändringar för det goda samhället.
Och mycket blev bättre.
Människorna har alltid, genom alla
tider och över allt, sökt det goda samhället. Den drömmen utvecklades som i en självbevarelsedrift, i förhoppningar om en
rättvis samhällsledning, eller Gud, för ett kommande välfärdssamhälle. Förverkligandet skulle
möjliggöras genom en karismatisk övermänniska, en "paraklet",
när inte de egna krafterna räckte till.
Drömmen om den kärleksfulla rättvisan blev emellertid en kraftkälla
för en inspirerande och ett alltmer uttalat och formulerat krav på en nödvändig demokrati,
som giltighet och laglighet för alla människor. Men denna
föredömliga drivkraft kom
att väcka till liv maktmänniskornas reaktion och vrede. Religioner har
därför ofta tagits över av maktmänniskor vilka haft andra avsikter än det goda
samhället.
DEMOKRATI
OCH MARKNADSEKONOMIN
Mellbourn
håller sig till demokratins problem i efterkrigstidens Europa och
han skriver: "när Jean Monnet och Robert Shumann
tog initiativet till den kol- och stålunion som nu är europeiska
unionen, EU, såg de mest ett behov av samarbete mellan eliter än
folkstyre." "EU:s så
uppmärksammade demokratiska underskott är faktiskt ingen slump
utan har en avsiktlig bakgrund".
EU:s
konstruktörer argumenterade för en mycket stark, eller orubblig
byråkrati, som skulle stå pall i de parlamentariska stormarna. Och
så ser EU:s organ ut idag. Öppenheten är inte speciellt stor
och besluten tas ofta genom muntliga överenskommelser i
korridorerna eller i de slutna rummen. Byråkratin
slår alla rekord – ja, till och med över Sovjetsamhällets
byråkrati – effektivare kanske, det är möjligt, men inte så
säkert. Och detta på grund av en otillräcklig demokratisk
öppenhet.
EU-parlamentarism
garanterar inte fred och säkerhet, som många vill tro, inte heller den nationella
parlamentarismens frihet – vilket kan ses som både gott och ont,
med tanke på hur illa vissa länder sköter sina fögderier. Men,
EU skulle egentligen kunna bli den demokratiska dynamo som istället helt och
fullt står
till människornas förfogande. Istället borde EU utvecklas till en
konfederation, för att låta demokratin växa till sig, istället
för en förhastad och panikslagen federation, som lamslår en
demokratisk parlamentarism – enligt min mening.
Mellbourn
skriver angående marknaden: "Den samtida marknadsekonomin
synes kräva en enda vägens politik som kör över demokratin i
Europa." "När marknaden ska fungera, kläms välfärd och
offentlig sektor åt enligt ett återkommande mönster."
Trots
alla tvivel kring EU:s tillkortakommanden, så skulle Europas
gemenskap kunna vara hur bra som helst, om grunden var byggd på
någonting annat än nyliberalism. EU skapades som en ensidig
plutokrati med makten hos magnater och maktpolitiker, (se Davos), som
försvararna av egoismens ideologi, och där krämarmarknaden
gjordes till den enda ekonomiska drivkraften. Liknande samhällen har vi sett komma och
gå i historien. Men idag när den rika världen aldrig varit
rikare, samtidigt som vi vet att denna världsordning skapar djupa
och globala problem som hopar sig framför oss, måste en
kvalitativ demokrati snabbt, kraftfullt och med total öppenhet
komma till stånd.
EU behöver en i grunden planerad och öppen rekonstruktion
med nationalekonomier i harmonisk demokrati och mångfald. Jag har
ingen övertro på folkmakt eller ledarmakt, där finns inga
garantier för det goda samhället, men nog borde det kunna
bli bättre än rådande förhållanden av idag.
Bland
många nationalekonomer och samhällsanalytiker kommer ett allt
kraftfullare tvivel på marknadsekonomins inflytande och förmåga över den
demokratiska processen, vilket kritiskt anses vara oförenligt med
ett fungerande och hållbart samhälle. Europas ekonomiska kris
beror inte på att det råder för mycket demokrati, tvärtom, det beror på en förtvivlad brist på öppenhet och
demokrati. Marknaden måste ställas till demokratins och människornas
förfogande, inte som det nu är, då människorna ensidigt står till marknadens förfogande.
Jag
tror att demokratin i vår samtid måste försvaras på ett
kraftfullare och mer målinriktat tillvägagångssätt. Men också
en kvalitativ uppgradering av värderingarna för de humanitära idealen. Och även, allmänt och
parlamentariskt, söka urskilja och avslöja vad som tycks utvecklas
till ett hot mot medmänniskor och demokrati.
Nyliberalism tycks ha
möjliggjort för parlamentens aktörer att se sin egen upphöjda
betydelse och agerande som något liknande legalism, med
vakthållningen av en trångsynt representativ demokrati. Ett
sådant parlamentsförhållande har gjort insynen och öppenheten
alltför ogenomtränglig. Exempelvis blir det svårt att avslöja
den laglösa vapenexporten, ja, det finns tyvärr allt för många
exempel med en otillräcklig demokrati och parlamentarism.
Endast det goda,
rättvisa och ansvarsfulla
samhället bör eftersträvas. Annars är det inte demokrati, och
utan en väl fungerande demokrati rämnar samhället.
|
